seriebloggar

Ni kanske minns att vi på Shazam diggade The Bulletproof Coffin härförleden? Om du nu inte råkar ha fått nog av 50-talsnostalgi, maffiga bilar, dinosaurier och andra monster som löper amok, zombies, jätteinsekter och mordgalna clowner (och ärligt talat – får man någonsin nog av alla dessa saker?) bör du snarast lägga händerna på Bulletproof Coffin-tecknaren Shaky Kanes (alias Michael Coulthard) Monster Truck: Automobiles, Monsters and Mayhem – den kom ut i november förra året men har precis kommit ut i uppjazzat nytryck med bl a bättre färgläggning.

Det här är en korsning mellan konstbok och serie: visst presenterar Coulthard en slags berättelse, men bara med en ruta per sida (eller snarare varannan sida) – i liggande widescreenformat, verkligen roadmoviemässigt. Det är en kryptisk, poetisk historia om en namnlös truckförare (vars person man ej får se förrän på sida 41 av 50) på psykedelisk färd genom ett landskap befolkat av gigantiska leksaker och monster enligt ovan. För det mesta bildar absurditeterna bara bakgrund för föraren, som mest är en passiv iakttagare – men då och då behöver han väja när fantasifostren kommer för nära (t ex för en grupp cowboys som ägnar sig åt att driva jätteinsekt-boskap), och mot slutet genomgår hans bil oförklarligt en Kafka-artad förvandling…

Det här är en kärleksfull och samtidigt lätt skräckinjagande hyllning till amerikansk populärkultur från förr – i sin behandling av americana är Coulthard helt klart besläktad med popkonstens företrädare, liksom litterära skildrare av Amerikas baksida som t ex William S Burroughs och Hubert Selby Jr. Den destruktiva tematiken till trots (på sant drive in-maner slåss naturligtvis berättelsens monster ständigt med varandra) är det här ingen uppgörelse, snarare en hyllning (liksom ju The Bulletproof Coffin var en hyllning till framförallt Jack Kirbys tidiga pulpserier) – seriens spartanska stads- och landsvägsbakgrunder kunde till exempel vara hämtade från en muterad Edward Hopper. De korta textrader, ibland nästan haiku-mässiga, som får ackompanjera Coulthards teckningar, är heller inte speciellt konfrontativa utan snarare rapporter från en iakttagare som både är delaktig i, och främmande inför, det han ser.

En märkligt meditativ serieupplevelse – inte omedelbart tilltalande för den som kräver handling i sina serier, men för den med intresse för en viss typ av 50-60-talsestetik finns här mycket att hämta. ”At the drive-in the giant astronaut slugs it out with the Empire State human”, som det  t ex heter på s 33.

Nu finns Swecomics på Facebook! http://www.facebook.com/swecomics Där kommer det bl.a. bli ett arkiv med läckra omslagsbilder ur Galleriet!

Som en liten aptitretare inför morgondagens uppdatering av Galleriet och Länksidan så kommer här smakprov på en länk. Det är designtidningen CAP&Design som tar sig en titt på seriernas formspråk: Läs artikeln

Två serier idag igen; det blir lätt så när det blir lite längre mellan inläggen Båda bra, båda med hundar i huvudrollen.

Mush! Sled Dogs with Issues

Det finns två goda skäl till att prova den här serien: Den är utgiven av First Second, det amerikanska förlaget som hör till mina absoluta favoriter, men framförallt älskar jag titeln!

Vad Mush! visade sig vara var en underhållande bok om ett hundspann bestående av 6 neurotiska, intrigerande, och/eller allmänt förvirrade hundar: Ledarhunden Dolly vet inte om hon egentligen passar för rollen, hennes sido-partner Guy vill överta jobbet, Fiddler filosoferar om allt och inget, Buddy fattar ingenting. Och så vidare.

Det enda alla är överens om är att det är när de får springa framför släden som allting blir bra igen; alla gräl är som bortblåsta, och funderingar över meningen med livet blir meningslösa. Människoparet som äger spannet har det inte lika lätt: De har flyttat långt ut i vildmarken för att undkomma all mänsklig kontakt, och framförallt Patty är inte helt nöjd med resultatet.

Det här är en riktigt trevlig liten serie, inte oävet tecknad av Joe Infurnari. Om man tittar noga märker man att det egentligen är rätt stelt i konturerna, men det döljs väl tack vare den mer livliga pennföringen när han tecknar päls, hår och tyger. Manuset av Glenn Eichler (en av manusförfattarna till The Colbert Report) känns hela tiden småputtrigt, även när det blir mer dramatik som när Dolly och Guy slutligen gör upp om ledarrollen.

Mush! är en sån där serie som jag är glad för att den finns. Den är inte fantastiskt bra (till skillnad från den som följer) men den visar att det går att göra en serie som underhåller väl så bra som exempelvis en sitcom på TV på precis samma sätt. En enkel, förutsägbar intrig med en dos av allvar, snärtiga repliker, och karaktärer som nog är intressantare än handlingen. Och det är precis det här som gör att jag är så förtjust i First Second: De är ett av ytterst få serieförlag som alltid håller en hög lägstanivå, och som är lika bra på att hitta riktiga mästerverk som pålitlig underhållning.

Salvatore

Salvatore är en hund med en plan: Han ska bygga en bil som ska ta honom förbi alla hinder och fram till sin älskade Julie. Men det är svårt för hon är någonstans i Latinamerika, och det är åratal sen hennes ägare tog med sig henne dit. För att inte tala om bilen som kräver det allra yppersta av hantverksskicklighet, men turligt nog är Salvatore en bilmekaniker av yppersta klass.

Det här var ett sätt att beskriva vad som händer i Salvatore, skriven och tecknad av Nicolas De Crécy. Ett annat skulle kunna vara att berätta om den närsynta son Amandine och hennes  jakt på kultingen Frank som försvann ner i kloakerna när hon födde Franks 12 syskon på ett tak i staden. Frank har otur och hamnar i klorna hos ett gäng djur som tänker offra honom  som en symbol för frossarsamhället, men han undkommer med hjälp av en tonårig goth-katt. Tyvärr hatar hennes föräldrar grisar och anlitar därför lönnmördare för att bli av med honom…

Eller så skulle jag kunna skriva om den mycket besynnerliga värld allting utspelar sig i, där djur och människor lever tillsammans, men där exempelvis en gris som jobbar i fabrik bör hålla sig undan den dag det ska skäras ned om han/hon inte vill hamna på matbordet, och där Salvatores lilla husdjur är en mycket liten så gott som skallig medelålders man, i full utstyrsel som revisor. Är husdjuret intelligent? Han kan helt klart hantera datorer bättre än Salvatore själv, men han har å andra sidan definitiva husdjursinstinkter.

Det är en alldeles omöjlig serie att göra rättvisa i ord, för De Crécys både tecknar expressivt som få och har tumme med skrivandet också; han varierar berättarstil och blandar högt och lågt allt efter vad handlingen för ögonblicket kräver. Det är ibland löjligt roligt, ibland rejält sorgligt, bitvis gripande, och ofta underbart förbluffande. Det här är en av de bästa serierna jag läst på mycket länge, men samtidigt en av de svåraste att beskriva, så jag kan bara hoppas att fler läser den och att De Crécy tänker fortsätta med den

PS. Två album av Salvatore finns utgivna på engelska (Transports of Love & An Eventful Crossing) av NBM, och de samlar de hittills fyra franska albumen. Läs dem! DS.

Det kanadensiska förlaget Drawn and Quarterly kommer att ge ut serieversionen av "Pippi Långstrump flyttar in" i engelskspråkig utgåva. Serien skapades ursprungligen av Astrid Lindgren och Ingrid Vang Nyman för Rabén och Sjögrens barntidning Klumpe Dumpe åren 1957-59. Serien utkom i nytryck i Sverige under förra året.

En av de nya serier jag ser fram emot mest i början av året är Peter Panzerfaust med manus av Kurtis Wiebe och teckningar av Tyler Jenkins, första numret kommer i februari. Serien utspelar sig i ett av tyskarna besatt Calais 1940 där en mystisk amerikansk pojke som heter Peter tillsammans med ett gäng föräldralösa fransoser tar sig an den tyska övermakten. Kurtis Wiebe har sagt att han ser serien som en blandning mellan 80-talsrullen Red Dawn (ryssar invaderar USA) och Peter Pan. Comics Bulletin har en intervju med Kurtis Wiebe om serien. Fler bilder efter hoppet.

Röstningen pågår till den 31 januari.

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.

Dags för ett nytt snyggt omslag tycker jag. The Amazing Spider-Man #657 tecknat av Marcos Martin. Hur fint som helst.

Jag rapporterade i somras om Dynamites planer på att släppa loss en rad av de gamla pulphjältarna på nytt. Nu har som synes ytterligare nyheter sipprat ut från förlaget. Trots att en del av mina favoritserier (The Punisher Max och särskilt då albumet The Slavers) skrivits av Ennis blev jag inte direkt själaglad när jag hörde detta.  På senare år har jag mest förknippat honom med slafsig skräck och serier som The Boys. Sistnämnda vill jag inte ens ta i med tång. Men som han visat i exempelvis sina War Stories för Vertigo kan han verkligen skärpa sig när stämningen kräver det. Så jag hoppas att han fattar hur höga insatserna är i och med att ansvaret för denne ikon lagts på hans axlar.

Med tanke på hur få reaktioner mina tidigare skriverier kring The Shadow rönt här på Shazam gissar jag att han är ett ganska okänt namn för många av läsarna och kanske även för en del av mina redaktionsbröder. Så inom kort hittar ni på dessa sidor en introduktion till Walter M. Gibsons skrattande hämnare på det patenterade Lundgrenska maneret. Det blir långt, innehållsrikt, notapparat kommer krävas, och vissa kommer bli utmattade men även tacksamma av läsningen. Håll i hatten och den röda scarfen till dess!

Brandon Graham och Simon Roy! Kanonbra! Prophet #21 « Shazam.se www.shazam.se Jag har inte någon koll på Rob Liefeld men hans namn dyker upp då och då på seriebloggar oftast med en negativ kommentar i anslutning. Tydligen körde han mycket byst och biceps på 90-talet i en extrem form. Å då låg ribban kanske redan då högt. Nu kan det vara lätt löjligt i en del serier med bodybu...

Jag har inte någon koll på Rob Liefeld men hans namn dyker upp då och då på seriebloggar oftast med en negativ kommentar i anslutning. Tydligen körde han mycket byst och biceps på 90-talet i en extrem form. Å då låg ribban kanske redan då högt. Nu kan det vara lätt löjligt i en del serier med bodybuildermuskler på killarna och getingmidjor och d-kupor på tjejerna. Det är å andra sidan en annan diskussion jag inte tänker älta. Liefeld hade tydligen även ett förlag, Extreme, som gav ut serier. En av dem var Prophet och nu återupptar Image utgivningen av den och andra titlar. #21 är ett skumt ställe att börja ge ut en serie på nytt, det kan säkert skrämma bort en del. Jag hade inte kollat upp den om det inte hade rått lite hype kring den och jag var dessutom nyfiken på Brandon Graham som tidigare gjort King City, som Image för övrigt ger ut i en fet samling nästa månad.

Prophet är en sci-fi historia om hur John Prophet väcks ur sin djupsömn i framtiden för att väcka mänskligheten ur det förfall som pågått sedan rymdvarelser invaderade jorden. Människorna är i framtiden mest som apor och tjänar som föda åt de som nu härskar över planeten. De redskap som John Prophet behöver finns spridda i samma typ av kapsel som John Prophet låg i. Han måste nu finna dem för att kunna fullgöra sitt uppdrag i framtid där Jorden i sig är förändrad och märkliga varelser rör sig över dess yta.

Prophet känns väldigt europeisk, i början guidas man av en berättarröst som ger en skön känsla av lite existentialisk 60-70-tals sci-fi. Ett tempo och ett berättande som gör att jag vid ett blindtest definitivt hade trott att jag hade en fransk serie framför mig. John Prophet är inget muskelberg och han är dessutom rätt ful och verkar inte ha några utmärkande drag i sin personlighet. Det är inte karaktären John Prophet, mänsklighetens räddare, som gör serien så intressant utan det är det fascinerande landskap som Brandon Graham skapat och Simon Roy oerhört skickligt tecknat. Märkliga varelser och dramatiska scenerier möter John Prophet på hans färd. Tempot är långsamt och man får ta del av vilka redskap han har och det berättas om faunan som finns på Jorden. Prophet är oerhört fascinerande med ett världsbyggande som lovar mer och jag kommer definitivt hänga med antingen i lösnummer eller i samlad form. En oerhört positiv överraskning och det här året har onekligen börjat kanonbra.

Så sjukt coolt. Synd att man är för gammal och i fel världsdel ;) B.P.R.D. Training Camp (Hellboy Camp) with Trackers in Portland, Oregon trackerspdx.com Join the B.P.R.D! The Bureau for Paranormal Research and Defense needs your help to defend humanity against various occult horrors and paranormal threats.

Jag tänkte ta två-för-en idag, med några ord om två riktigt klassiska tidningsserier: Chic Youngs Blondie & Walt Kellys Pogo. Skälet är förstås det gamla vanliga, dvs att jag just läst några böcker med dem; närmare bestämt den andra IDW-volymen av Blondies vardagsstrippar, och den första Fantagraphics-volymen med både vardags- och söndagsstripparna med Pogo.

Med ålderns rätt börjar jag med Blondie. Och låt mig genast säga en sak: När den var som bäst var Blondie en av de absolut roligaste dagspresserierna någonsin. Variationerna på ytterst få enkla teman var geniala, med Dagoberts holmgångar med grannen Herbert och de ofta lika absurt fysiska ditona med sin chef Ditling som några av de allra bästa. För att inte tala om den ibland Beckettskt absurda stilla humorn.

Tyvärr är det här inte fråga om de bästa åren, för IDW har föga förvånande valt att starta från början, dvs 1930. Det är intressant och ibland ganska roligt att läsa de här tidigare episoderna, där Blondie är en tanklös blondin och Dagobert en bortskämd goddagspilt med miljardärer till föräldrar, och hur de blir kära, gifter sig (efter något års komplikationer), och sedan får sitt första barn. Men serien har ännu inte hittat sin slutgiltiga form, och det blir lite väl många korkad blondin-skämt i början, som sen ersätts med alldeles för klyschiga skämt om hur hemmafruar är visavi sina män. Det känns lite nattståndet, och som sagt inte ens så roligt.

Men det glimtar till av den kommande genialiteten här och där, så det är inte alls några tråkiga böcker, och det är roligt att se hur extremt babyfixerad Dagobert är, som släpar runt på Alexander så ofta han kan, matar, badar, byter blöjor, tar hand om nattvaket, så i den frågan är han mycket modern. Det är bara det att jag så innerligt gärna skulle se samlingar med söndagssidorna från 50- och 60-talet istället för dagsstripparna från 30-talet som det handlar om här. Fast jag har redan skrivit det här förut, i samband med att jag skrev om den första volymen, och innan dess om hur jag längtar efter samlingar med söndagssidorna, så jag ska nog inte upprepa mig mer. Dessutom har IDW meddelat att det bara ska bli två volymer i den här återutgivningen så nu kanske någon annan kan ta upp facklan och starta med de bästa åren istället

Så istället för att härma en grammofon som hakat upp sig övergår jag till Pogo, en serie jag inte skrivit om förut, trots dess klassiker -status. Det finns två orsaker att jag inte nämnt den förut: Först och främst att det trots alla återutgivningar så har Pogo fram tills nu ignorerats, men kanske ännu mer för att det är en serie som jag aldrig fängslats av. Jag har läst några strippar än här, än där, men jag har inte riktigt förstått varför den av många ses som så stor. Därför tänkte jag ge den chansen nu när Fantagraphics extremt försenat till slut lyckats komma ut med första delen i vad som är tänkt att bli en komplett utgåva.

Men sorgligt nog lyckades Pogo inte övertyga mid den här gången heller. Visst är det mycket snitsigt tecknat, ovanligt underfundigt formulerat (Kelly är känd för sina förvrängningar av ord och sentenser), och allmänt knepigt uttänkt, men jag tycker inte att det är roligt. Någon enstaka gång i den här nästan 300-sidiga volymen drar jag lite på smilbanden, men det är alldeles för sällan. Det kan såklart vara så enkelt som att jag inte förstår mig på den här humorn, men jag ska ändå försöka förklara vad som enligt mig fallerar.

Eller kanske inte. För att förklara varför någonting *inte* är roligt känns extremt svårt; det är mycket enklare att förklara varför någonting är roligt. Här är det saker som att knorren i skämten känns för omständligt och långsamt levererade med det smått arkaiska språket; de rikliga anspelningarna på amerikansk 40- och 50-talspolitik och samhälle fungerar inte för en som varken levde på den tiden eller i det landet (förutom när det någon gång dyker upp en så pass känd person/företeelse att jag inte kan missa det); ordlekarna är mer underfundiga än roliga (och jag är hädisk nog att påstå att när Alan Moore skrev sin Pogo-hyllning i The Swamp Thing så gjorde han det bättre; hans ordlekar har en poäng i sin dubbeltydlighet, medan Kellys oftast enbart är ordlekar i sig). Alla de här sakerna kan för en annan läsare vara helt irrelevanta, och att man då kan anse att det här är en de stora serierna kan jag förstå, för hantverket som Kelly presterar är klanderfritt.

Men inte är det en slump att det var Blondie som blev den internationella och mer livskrafitga serien. Pogo är betydligt mer rotad i sin tid och miljö, så att den egentligen aldrig blev stor utanför USA är inte så konstigt, och inte heller att det dröjt så länge innan den började återutges. Det är en intressant serie och nog så viktig historiskt, men den är inte tillräckligt underhållande att läsa för min del så det här blir både den första och sista delen som jag kommer köpa.

Röstningen pågår till den 31 januari.

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.

Gillar du spänning, skräck och förvridna organ? Läs nya Animal Man. Animal Man #1-5 « Shazam.se www.shazam.se För kanske en vecka sedan så sänkte DC priserna på merparten av sina serier i ComiXology-appen på iPhone och iPad, och jag har precis överraskat mig själv med att sträckläsa den första arcen av DC:s nya Animal Man. Varför är det ingen som sagt till mig att Animal Man är en svinbra serie nu för tiden...

För kanske en vecka sedan så sänkte DC priserna på merparten av sina serier i ComiXology-appen på iPhone och iPad, och jag har precis överraskat mig själv med att sträckläsa den första arcen av DC:s nya Animal Man. Varför är det ingen som sagt till mig att Animal Man är en svinbra serie nu för tiden? Inte för att jag ogillat Animal Man tidigare egentligen, jag läste faktiskt alla Animal Man-nummer av Grant Morrison förra året och tyckte de var helt ok, men det är ingen serie som jag direkt fastnade för. Nu är det Jeff Lemire som ärvt författarskapet under DCnU, och även om Lemire är ett namn som ofta poppar här på Shazam så har jag själv ingen relation överhuvudtaget till hans tidigare verk. För min del så är det säkert en fördel, för i och med att jag inte har något annat att jämföra med så kan jag inte säga om nya Animal Man känns som en typisk Lemire-serie eller inte. Det spelar heller ingen som helst roll, för jag tycker som sagt att det här var en riktigt bra serie.

För den som inte känner till Animal Man sedan tidigare så är han en rätt klassisk DC-karaktär som debuterade redan 1965, då Buddy Baker fick sina krafter när han råkade hamna i vägen för ett exploderande rymdskepp. Som Animal Man har Buddy superkraften att kunna låna i stort sett vilken förmåga som helst från djurriket, som till exempel att flyga som en fågel, bli stark som en björn och så vidare, vilket han använde i rollen som trikåklädd brottsbekämpare. Animal Man blev aldrig någon jättehit under de första 20 åren, men i slutet av 80-talet så fick Grant Morrison relauncha Animal Man, vilket ledde till ett helt knippe nummer som idag är smått kultförklarade. Med Morrison vid spakarna så bytte Buddy fokus från rent superhjältande till deltidshjälte och familjefar, där frun Ellen och barnen Cliff och Maxine tog nästan lika mycket plats som Buddy själv. Morrisons Animal Man var bitvis även en smått alternativ meta-titel med mer eller mindre uppenbara referenser till såväl andra titlar som seriemediet i helhet. För den som är nyfiken på Morrisons version av serien så finns samtliga nummer för en hyggligt billig penning på DC:s och ComiXologys iPhone-appar. Hur som helst, nog om gamla Animal Man och vidare till det desto mer aktuella.

Jeff Lemires Animal Man är som sagt en av de 52 titlar som rebootades i och med DC:s omstart som kom att gå under namnet DCnU. Tack vare rebooten så behöver du egentligen inte ha någon koll alls på vad Buddy Baker pysslat med tidigare, så det funkar fint att bara kasta sig rakt in i #1. Buddy lever här precis som tidigare med Ellen, Cliff och Maxine, och har mer eller mindre lagt trikåerna på hyllan till förmån för familjelivet och en potentiell filmkarriär. Han använder dock fortfarande sin förmåga att låna djurförmågor ur det han själv kallar för The Life Web, ger sig då och då ut som Animal Man för att se om han kan stå till tjänst med någon hjälteinsats. Efter att ha löst ett till synes rutinmässigt gisslandrama så börjar det dock plötsligt ske väldigt mystiska saker med Buddy och hans familj, och det dröjer inte länge förrän hela familjen är indragen i en millenielång konflikt mellan krafterna i The Red, The Green (som har en koppling till Swamp Thing) och The Rot. Jag vill inte spoila storyn för någon i onödan här, men kan avslöja att Animal Man med familj hals över huvud kastas in i en skräckfylld resa fylld av blod, tarmar, förruttnelse, monstruösa varelser och abstrakta andeväsen.

Det är mycket jag verkligen gillar med Lemires Animal Man. En av de bästa sakerna är hur Buddys familj från start vävs in i storyn, och att han känns mer som en make och farsa än som en superhjälte. Man får tidigt känslan av att Buddy är ute på djupare vatten än någonsin, och det hela blir inte mycket bättre av att hans superkrafter får en uppenbart negativ effekt på hela hans familj. En annan riktigt stark sida är känslan av spänning och skräck som tidigt sätter in och sedan vägrar släppa taget. Här kompletteras Lemires berättande av Travel Foremans illustrationer, och hans bokstavligen attackerar mina laserbehandlade näthinnor med störande bilder av blödande ögon, förvridna organ, zombifierade husdjur och genuint hemska förruttnelsebestar. Hans annorlunda stil lyckas vara både stiliserad och smutsig på en och samma gång, och Foreman känns överlag som ett väldigt bra val av tecknare för den här serien. Steve Pugh hoppar in och tecknar de sista sidorna i #5, men det tänkte jag inte ens på förrän jag kollade upp det, så det stör verkligen inte.

Sammanfattningsvis så är Animal Man årets än så länge bästa titel för min del. Det är spännande, läskigt, bra tecknat och med bra känsla för alla karaktärer. Läs den.

Tarzan var förutom Fantomen den serietidning jag köpte mest sedan jag lämnat Bamse och i viss mån Kalle Anka & Co. Jag har alltid gillat myten om den vite pojken vars föräldrar dör sedan de blivit skeppsbrutna på en enslig del av Afrikas kust och han själv uppfostras av apor. Min favorittecknare är Russ Manning vars fantastiska teckningar och fantasifulla miljöer var mumma. Förutom Mannings äventyr om Opar minns jag en berättelse i några nummer av Fantomen från 1977 eller 1978 där Fantomen tar sig an den tyska armén i Östafrika sedan de bränt ner hans gods och dödat Jane. Tanken på att få tag på alla nummer för att få den komplett dyker upp då och då. Vad gäller Tarzan på film så är det inte så mycket som har fastnat, Johnny Weissmüller är en legendarisk Tarzan men filmerna jag sett alltför rasistiska. 80-talets stora film, Greystoke- Legenden om Tarzan, med franske karaktärsskådisen Christopher Lambert lämnade inga större avtryck. Ungefär lika lite som tuttversionen med Bo Derek från samma decennium. Edgar Rice Burroughs böcker har jag aldrig läst. Så för mig är Fantomen främst en seriefigur som jag verkligen gillar, trots vissa begränsningar.

Nu har Dynamite gett ut en ”ny” version av Tarzan men eftersom de inte har rättigheterna till namnet så heter den Lord of the Jungle. Arvid Nelson står för manus och Robert Castro tecknar. Jag har knappt läst några av mina gamla Tarzan-nummer de senaste femton åren och det är alltid spännande att återse en barndomshjälte i ny förpackning och se om där finns någon magi/nostalgi. Serien följer den kända ursprungshistorien så gott som på pricken, uppenbarligen har inte Dynamite velat slakta Tarzan-myten som de valde att göra med Fantomen-myten. Nelson lägger dock in lite intressanta aspekter, t.ex. hamnar paret Greystoke i Belgiska Kongo, nuvarande Demokratiska republiken Kongo, och det blir intressant att se om han kommer att blanda in barbariet som pågick i belgiske kung Leopold IIs ”filantropiska” mardröm, några förrymda slavar tyder på det. Han slänger också in några otäcka apliknande varelser med stenknivar och köttätande som intressen. Det finns alltså lite att bygga vidare på utöver den klassiska ursprungshistorien. Castros teckningar påminner lite om den generiska stil som många av Dynamites serier verkar ha men har mer detaljer och är överlag snäppet bättre, dessutom är hans afrikanska djungel riktigt grann. Öppningsscenen är för övrigt en riktigt bra inledning. I förstanumret, som slutar med Fantomen i Kalas (Tarzan apmammas) famn levereras en bra grund för kommande nummer och det kan mycket väl bli så att jag slår till på traden när den dyker upp. Om du blev nyfiken så testa första numret via Comixology, kostar endast 1 $.

Det amerikanska serieförlaget DC lanserar en ny logga. Den nya symbolen (som är en lek med bokstäverna D och C) kommer att finnas på förlagets produkter från och med mars.

RT @LinaNeidestam: Tipsar om bra skrivprogram idag på bloggen! http://t.co/Cuhj5MmB

@Serieteket coolt. När kan man börja komma med idéer på programpunkter. Har två "utom tävlan" planerade.