seriebloggar

@j_abrahamsson Ja, det är en sk originalalbum.

RT @henrikornebring: PRESS-STOPP! Shazam.se AVSLÖJAR serie-KÄNDISEN Johan Wanloos nya PROJEKT! Med FÖRHANDSTITT! http://bit.ly/9dA5Xq

Johan Wanloo torde vara ett bekant namn för varje serieintresserad svensk. Han är en av våra mest meriterade humorserieskapare; han började i fansinsvängen under sent 80-tal, har varit professionell serietecknare och illustratör sen 1994, och han vann en Adamson-statyett 2006. Han är skapare av otaliga seriefigurer: Angschölick, Örn Blammo, De Äventyrslystna Karlakarlarna m.m. m.m. – och nu Rock Manlyfist, Master of Space Karate! På måndag lanserar han Rock Manlyfist som en webserie som ska uppdateras en gång i veckan (här är länken igen om ni missade den alldeles nyss). Med anledning av denna tilldragelse har vi bytt några ord med Johan Wanloo (och tiggt till oss en förhandsvisning av Rock – se resten av inlägget för bilder!):

Vem är Rock Manlyfist?

Utan att spoila den origin som kommer segla upp under de första veckorna allt för mycket kan jag avslöja såpass att Rock Manlyfist behärskar den allra mest avancerade och dödliga kampsport som existerar… Space karate! Under det pastellfärgade och Jan Hammer-ljudsatta 80-talet reste han omkring i världen och spöade upp diktatorer och ninjor. Men när 90-talet kom behövdes hans kunskaper inte längre. Men nu, 2010, står världen återigen inför hot som bara Rock Manlyfist kan stoppa.

Varför en webserie? Vad är skillnaderna mellan att göra en webserie jämfört med en pappersserie, om det finns några?

Det finns många anledningar. Först och främst har jag alltid velat göra en veckoföljetång a la söndagssida men det har inte varit möjligt att sälja in något sådant i Sverige. Jim & Jakten på guldankan, som gick i Larson är det närmaste jag kommit den grejen. Sedan har jag länge längtat efter att göra någonting som jag styr över helt och hållet själv. Nånting där ingen redaktör eller marknadsavdelning kan komma och lägga sig i. Ingen kan ge mig sparken. Igen kan säga till mig vad jag ska göra. Vill jag lägga ner är det enbart mitt beslut. Sist men inte minst så kan man ju, om man ligger i, faktiskt få ekonomi i en webserie.

Ekonomi, alltså? Hurdå? Annonser? Prenumerationsavgifter? Har du tagit lärdom av andra webserier (ekonomiskt såväl som kreativt)?

Är detta början på The Johan Wanloo Universe? Kommer Rock Manlyfist teama upp med Felix Gimlet och El Fjongo t ex?

Det är inget jag tänkt på men det är en bra idé.

Du är en enormt produktiv seriekonstnär. Hur passar Rock Manlyfist in i ditt packade schema? Hur länge har du tänkt hålla på?

Jag har hållit på med Rock Manlyfist av och till i snart två år. Jag har hela första storyn på 24 avsnitt helt klar och det finns manus till typ 60 så jag har en bekväm buffert. Säg att jag lägger ut sådär 10 avsnitt innan jag börjar tänka på att göra nya. Rock kommer gå med en sida i veckan och det ska inte vara ett problem faktiskt.

Rock Manlyfist är på engelska.Varför då? Har det varit svårt att skriva på engelska? Hur planerar du att nå ut till en engelskspråkig målgrupp?

Apropå enormt produktiv: vad har du för andra projekt i pipelinen? Kan du ge några kryptiska ledtrådar?

Jag håller på med en ”graphic novel” med arbetstiteln ”Världens tråkigaste man och invasionen från Atlantis”. Den är på bortåt 90 sidor och jag blir klar med skisserna vilken dag som helst. Den har jag hållit på med ett tag. Jag bestämde mig efter den senaste Karlakarlarna-boken att jag skulle göra EN annan bok med en avslutad berättelse innan jag gjorde fler med Felix Gimlet och El Fjongo och detta är alltså resultatet. Men den har tagit lite längre tid att göra än jag tänkte mig. På gång är också en äventyrsserie för barn som heter ”Kapten Klara” som kommer gå i tidningen Tivoli. Den handlar om en tjej som har en röd ubåt. Hon reser jorden runt och hamnar i allsköns trubbel. Jag är i skrivande stund NÄÄÄÄSTAN färdig med det första serien på 8 sidor. Två avsnitt är spikade i nuläget. Sen har jag någon slags iphone/ipad-grej på gång också. Sen är en Flygande Kaninen-pixi till klar som kommer 2011. Och så är det ju alla mina vanliga kneg. Jag gillar att vara upptagen. Mycket att göra är frilansarens bästa huvudkudde.

Vi tackar Johan Wanloo för intervjun och säger det än en gång så att ingen missar det: från och med måndag kan ni kolla in Rock Manlyfist här. Håll också ögonen öppna efter en gästkrönika här på Shazam.se av Johan Wanloo i samband med Rock-premiären!

Är i stort behov av något roligt då det är seg dag.

Sandman som TV-serie? http://www.comicsbeat.com/2010/09/02/sandman-in-development-as-a-tv-show/

Hjälp Jim Woodring att skapa en gigantisk tuschpenna: http://bit.ly/9X8OuO

@j_abrahamsson Det finns tre och med tiden kommer en fjärde och avslutande del.

Kom på att vi inte kört den officiella trailern för kommande The Walking Dead här på Shazam, så här kommer den. Den 31 oktober är det dags för det 90 minuter långa första avsnittet (av sex), och jag har idag läst att det bekräftats att det även blir en andra säsong. Zombiepeppet är definitivt på max. Eller?

@j_abrahamsson Om förhoppningsvis två veckor.

Eller för att vara tydligare: Whatever Happened to the Caped Crusader? som innehåller Gaimans berättelse om Läderlappens död versus Whatever Happened to the Man of Tomorrow? med Moores om Stålmannens dito.

Låt mig först kasta ut en brasklapp av det större formatet: Jag tycker att Moores serie är en av de absolut bästa han gjort. Moore fick tillgång Curt Swan som tecknare, den tecknare som mest av alla förknippas med Stålmannen som han såg ut på 60-, 70- och 80-talet, och efter att Moores serie publicerats gjordes Stålmannen om från grunden av John Byrne. Så WHttMoT? var bokstavligen en avslutning på en era för i och med Byrnes modernisering slängde man officiellt bort allting som funnits innan och startade om på nytt. Ingen röd kryptonit, ingen Krypto, ingen Bizarro, ingen mesig Clark Kent längre (även om de alla långsamt har sipprat tillbaka in i serien igen för lockelsen att använda de gamla inslagen var alldeles för stor).

Gaimans nya serie (den gavs ut i tidningsformat 2009 men samlingsalbumet är nytt för i sommar) däremot innebar inte samma riktiga avslutning som Moore. Visserligen var den avslutningen på en förnyelse av Läderlappen/Bruce Wayne orkestrerad av Grant Morrison, men inte en lika drastisk sådan som den för Stålmannen där man började om från början. Det gör att Gaiman redan från början har mer begränsade möjligheter för vad han kan göra: Läderlappen som karaktär fortsätter även efter att Gaimans serie har slutat.

I inledningen till samlingsboken berättar Gaiman om sina tankar inför hur man ska attackera problemet med att ta livet av en karaktär som ändå kommer att fortsätta skildras. Det är intressant att läsa och jag måste säga att Gaimans lösning där han mer eller mindre tar livet av alla olika versioner av Läderlappen som funnits (och kommer att finnas) är elegant uttänkt; begravningen (hela serien är en skildring av Läderlappens begravning) är en symbolisk rit som inte kommer att bli omodern bara för att Läderlappen fortsätter att ändras i serierna.

Så jag måste erkänna att Gaiman lyckas bättre än jag trodde. Jag tycker att Gaiman har skrivit en del riktigt bra serier som den första halvan (ungefär) av Sandman, Black Orchid, ett fantastiskt nummer av Hellblazer (nummer 27, Hold Me, måste-läsning för alla serieälskare), men att det varit knapert med kvalitén i hans romaner och de fåtal serier han skrivit de senaste 20 åren. Här försöker han inte briljera med sin fantasi och kunskap om diverse konstigheter utan istället låter han berättelsen tala för sig själv, och han lyckas fånga kärnan i vem/vad Läderlappen egentligen är.

Men…

Det är ändå långt ifrån Moores mästerverk. Gaimans serie är lågmäld istället för Moores apokalyptiska historia, men ändå fängslar Moore mig med: När det är meningen att det ska bli känslosamt fungerar Moores serie trots sina stora penseldrag bättre. Visst har serien klara såpadrag men faktum är att ingen i serievärlden skriver lika bra såpor som Moore gjorde på 80-talet. Jag är säker på att det delvis har att göra med att jag själv tycker att Stålmannen är en intressantare figur än Läderlappen (även om serier om Läderlappen ofta är bättre) men det är inte hela sanningen. Vad jag framförallt saknar i WHttCC? är en helhetskänsla: Manus och teckningar matchar inte riktigt varandra när det känsliga manuset skildras i en tråkig stil (mer om det nedan men i korthet är det som så ofta nuförtiden färgläggningen som är boven), medan Moores serie handlar om den klassiska Swanderson-Stålmannen och dessutom är tecknad av Curt Swan själv. Och, återigen, det faktum att Moore behandlar en mycket specifik version av Stålmannen gör att han verkligen kan gotta sig i detaljerna medan Gaiman får hålla sig till generaliteter.

Men för att göra Gaiman rättvisa måste jag också säga att för den som inte grottat ner sig i Swans med fleras Stålmannen är Moores historia ganska poänglös, medan även en ovan Läderlappen-läsare lär få ut en hel del av Gaiman. Med andra ord, för den som läst mycket framförallt äldre DC-serier är Moore överlägsen både i koncept och känsla, men för den som inte gjort det misstänker jag att Gaiman är den som kommer vara intressantast att läsa. Båda två är dock bra serier som jag definitivt tycker att man ska läsa om man får chansen (men det är bara Moores som är måste-läsning, även om det bara gäller den speciella grupp av läsare jag nämnt). Dessutom får man i WHttCC?-samlingen också tre andra Läderlappen-relaterade serier Gaiman skrivit: En svart-vit skämtsam historia där Jokern och Läderlappen skildras som figurer vars jobb det är att vara med i serierna, en suggestiv och skrämmande Poison Ivy-serie där Läderlappen själv inte är med, och en längre serie med Gåtan. Framförallt de två första är riktigt bra serier, och frågan är om inte Poison Ivy-serien är den bästa i boken, sitt lilla format till trots.

Avslutningsvis lite grann om teckningar i WHttCC? och om den misshandel av Andy Kuberts skisser utsätts för.

I sitt förord beskriver Gaiman hur nöjd han var med tecknarvalet eftersom Kubert kan hantera alla stilar (det behövs eftersom olika versioner av Läderlappen dyker upp) och dessutom har en så vacker stil i allmänhet. När jag själv läst klart serien tolkade jag det som en klassisk överdrift i förord eftersom man där alltid måste berätta om hur bra alla de inblandade är, motbevisen till trots. Men efter serien kommer en samling med skisser från serien och de är allting Gaiman utlovade: Suggestiva, inspirerade av olika äldre Läderlappen-tecknare, och så vidare. Kuberts kvalitéer har helt sonika blivit totalt utplånade när de har tuschats och färglagts. Framförallt det sistnämnda är problemet, och utan Alex Sinclairs insatser när han får för sig att ”Här behövs fler toner!” trots att Kuberts teckningar redan har skuggningar i de svartvita originalen hade det här blivit en långt bättre serie…

Albumförlaget fortsätter sin satsning på att ge ut franska serier men dessutom blir det en svensk serie, om en spökdetektiv!  I september, lagom till Bokmässan, släpps Uppskovet av Jean-Pierre Gibrat som utspelar sig under andra världskriget. Uppskovet blir Albumförlagets största satsning hittills, serien omfattar två album men Albumförlaget ger ut båda i samma inbundna utgåva på ca 112 sidor. Del två av Hammerfall ges även den ut i samband med Bokmässan och är betitlad Skuggorna i Svartalvhem. Sylvain Runberg kommer f.ö. till Bokmässan och signerar. I samband med denna kommer Albumförlaget även att presentera den svenska serien Viktor Kasparssons makabra mysterier (bilden) av Dennis Gustafsson i form av en kort serie på åtta sidor. Första albumet är planerat att ges ut till jul. Huvudpersonen är en spökdetektiv i 30-talets Sverige. Senare i höst kommer tredje delen av Zorn & Dirna av Morvan m.fl. Albumet har titeln Soldathorderns klor. Jag tycker både Hammerfall och Zorn & Dirna är bra men jag ser mest framemot Uppskovet, jag har inte läst någon av Gibrats serier men jag har läst hyllningsrecensioner av hans verk. Viktor Kasparsson ska det bli mycket kul att ta del av, jag är den förste att klappa och hoppa när serieutbudet breddas i Sverige.

@pelles It's the lesser evil!

@pelles Cthulu?

@JanJonsson Inte den närmaste månaden ^_- De dyker upp lite titt som tätt. Tidningsrean fortsätter i oktober bl.a.

@nefalia Den är undanlagd åt dig nu ^_^

@nefalia Vi stänger 18.30 och visst. Lägger undan till i kväll.

@nefalia Inte helt omöjligt då det är i stort sett all manga vi har som reas.

Två timmar tills dess att mangarean börjar i butiken, redan nu går det att shoppa billig manga online http://fb.me/GqBogywi

Jag har nu spenderat några dagar i mer eller mindre koma (jetlag orsakat att ha kommit hem efter 3 månader i New York) så det har inte blivit några recensioner på några dagar. Nu har jag piggnat till (nåja), och har en hög med serier som väntar. Utan någon egentlig orsak blev det Aaron Reniers The Unsinkable Walker Bean som jag först plockade fram.

Förlaget First Second brukar vara genuint pålitligt ifråga om kvalité, med serieskapare som Trondheim, Sfar med flera bland det redan utgivna, och Renier visade sig passa utmärkt in. Hans bok, som är en äventyrsserie för barn, ser närmast ut som en något enklare version av en del av just Sfars serier, och det är rejält suggestivt; en del av passagerna är riktigt skrämmande för det är inte fråga om någonting utvattnat och snällifierat för barn här inte.

Huvudpersonen, den unge pojken Walker Bean, har en far som inte bryr sig om honom, en mor som är död, men en farfar som däremot älskar honom reservationslöst. När boken börjar är farfar Bean dödligt sjuk, drabbad av en förbannelse efter att ha råkat få med sig en del av trollpackorna Remora och Tartessas skatt. Walker vill försöka upphäva förbannelsen men eftersom ingen tror på hans och farfaderns berättelse blir han tvungen att försöka leta sig fram till trollpackornas hemliga undervattensgrav själv, och en dramatisk nautisk färd tar sin början.

Renier packar boken full med sjörövare, monster och konstiga uppfinningar; det hela utspelar sig i en värld som närmast påminner om vårt eget 17-1800-tal men med en fantasy- touch. Och som redan nämnts är det inte en sockersöt historia för här är hoten hela tiden på allvar, och det ges ingen garanti för att någon ska överleva.

Det som är Reniers styrka är definitivt stämningen han bygger upp. Remor och Tartessa är skrämmande i sig, men det finns också andra varelser som inte är vidare trevliga. Walkers kärlek till sin farfar (och sjörövarflickan Genoas till sin kapten) känns genuin, och överlag är Renier bra på att göra känslorna trovärdiga. Och det behövs i en episk historia som den här som annars lätt skulle kunna tippat över i en menlös räcka av dramatiska händelser, men det blir aldrig ett problem. De livliga teckningarna med sina starka färger gör mig också glad att se, och när jag la ifrån mig boken var det med en känsla av att nästa del inte kan komma snart nog (208 sidor till trots är historien inte avslutad i och med den här boken). En excellent skröna är det, och det är inte varje dag en så här bra serie som riktar sig till barn kommer ut.

Den kritik jag ändå har är att det ibland kan vara svårt att hänga med i personernas motivation till varför de agerar som de gör, som exempelvis Genoa som verkar handla helt slumpmässigt innan vi lär känna henne bättre mot slutet av boken. Detsamma gäller även en del av de andra; det beror delvis på teckningarna (stilen är som sagt fartig och väldigt passande, men ansiktsuttrycken är ibland svårtydda), delvis på manuset (det går undan lite väl fort ibland), men jag misstänker att vid en omläsning är det ett mindre problem eftersom jag då har bättre koll på vad de olika karaktärerna egentligen vill.

Utmärkt underhållning för alla åldrar, mycket att läsa, och billig: Köp!

PS. En liten utvikning: Jag brukar skriva de här inläggen live, dvs jag bestämmer mig för vad jag ska skriva om och sedan börjar jag skriva utan senare rättelser. När jag skrivit klart brukar jag också googla lite grann om det jag ska skriva om är någonting för mig okänt och jag behöver lägga till något, och det gäller definitivt Reniers bok; jag kunde inte påminna mig att jag hört talas om honom förut. Men just nu upptäckte jag att inte nog med att han har givit ut en del serier förut, jag har dessutom recenserat en av dem vilket jag totalt glömt bort. Jag gillade serien ifråga, Spiral-Bound, men The Unsinkable Walker Bean är bättre på alla vis. Teckningarna är fylligare, manuset mer koncentrerat, och hans fantasirikedom är lika stor som i den tidigare boken. Men det här gör att mina förväntningar inför den nästa delen ökar, för om den uppåtgående trenden fortsätter kommer det här bli riktigt skoj! DS.